Idag läste jag i morgontidningen om ett äldre par som blev hotade med pistol av några 12-13 åriga killar på en kyrkogård i Malmö. Polisutredningen blev nedlagd och jag blir både arg och frustrerad. Maktlösheten sprider sig i mig och plötsligt vet jag inte var jag ska börja. Det är så mycket och så stora frågor som behöver tas tag i, och ibland tvivlar jag på att vi ska hinna. Hinna vända skutan, vakna upp innan det har gått för långt och problemen vuxit sig över huvudet på oss alla.

Våga vara tydliga med behov, önskemål och även med krav.

Jag har valt att arbeta med ledarskap och organisationer därför att jag tror att enda vägen till ett nytt samhälle är att vi börjar med oss själva, Att vi tar oss själva på allvar; vågar se realiteter, problem, möjligheter och oss själva i ögonen och därigenom får kraft och styrka att vara närvarande och tydliga i våra relationer, både privat och i yrkesrelationer. Jag är övertygad om att ju mer vi lär känna oss själva och förstår att vi inte är normen utan andra är som de är och att det också är bra, desto mer kan vi börja kommunicera om spelregler och hur vi själva vill ha det på ett rakt och tydligt sätt utan fördömanden och tyckanden. Ärlig kommunikation utan att dölja oss bakom en massa floskler, försäkringar eller fina fasader av rädsla för att vi själva eller andra inte ska tycka att vi är goda och kärleksfulla. Våga vara tydliga med behov, önskemål och även med krav. Sen är vi alla fria att svara an på de förutsättningar som ges på det sätt som vi vill och göra val utifrån de möjligheter det då ger.

Vi måste tydligt förmedla vilka spelregler som gäller för att dessa barn inte ska bli dömda till ett fortsatt liv i utanförskap.

Jag tycker inte synd om unga killar som inte har en mobiltelefon, jag tycker inte synd om unga människor som inte har en fritidsgård men jag tycker synd om både oss och unga killar som får slå ner och hota andra utan att någon tar tag i dem och berättar spelreglerna och tydligt sätter en gräns. Jag själv kommer inte att åka ut och leta upp pojkarna och deras föräldrar. Och det är väl där jag ibland vacklar och till och från känner mig maktlös. Vad ska jag göra? Kan jag stillastående stå bredvid, prioriterar jag rätt saker? Hur kan vi bryta hela systemet? Hur kan vi ge befogenheter till vuxna som jobbar med barn och ungdomar – lärare, poliser, socialarbetare – att vara närvarande, tydliga och kunna markera gränser. Inte för att bli översittare vilket konsekvensen lätt blir om vi inte får sätta gränser, utan mogna vuxna som faktiskt kan se bakom beteendena och tro på att det finns en potential i dessa unga människor. Vuxna som behöver uppmuntras och få mandat; vuxna som förstår att det är kärleksfullt att sätta gränser även om det tar energi att vara hård och tuff. Vi måste tydligt förmedla vilka spelregler som gäller för att dessa barn inte ska bli dömda till ett fortsatt liv i utanförskap.

Det finns exempel. I artikeln nedan står det om en rektor som vände trenden. En människa som tog frågan på allvar och fortfarande trodde på att människor kan förändras. Hur för vi stafettpinnen vidare?

Hur stärker vi varandra att våga stå upp för oss själva, ha tillit till andra och deras kapacitet och därigenom ge möjligheter för oss alla att utvecklas utifrån de vi är? Vad är det vi är så rädda för? Tror vi att det går? Orkar vi bry oss?

Läs artikeln här.

Kommentarer