Häromdagen var jag på ett frukostmöte med nyhetstjänsten Rapidus. Jan Wifstrand hade bjudit in Magdalena Ribbing och temat för dagen var inte helt otippat vett och etikett. Något som fångade mitt intresse var frågan om vi numera inte tackar. Vi blir bjudna på mat, inget tack. Arbetskamraten bjuder på en öl, inget tack. Diskussionen på scenen handlade mest om huruvida tackandet är på väg att dö ut och när det enligt vett och etikett är lämpligt att tacka.

Vad beror det på att vi inte tackar?

Eftersom mitt intressefokus oftast är på att undersöka de bakomliggande orsakerna till ett skeende eller beteende –  ”Vad gör att vi gör det vi gör? Vad påverkar oss så vi inte gör det vi önskar göra? Vad får oss att göra det vi inte vill eller ska göra?” – blev min fråga genast: Om det är så att vi inte längre tackar – vad beror det på? Är det enbart okunskap om vad som förväntas, en kulturell vett och etikett fråga? Eller vad hindrar oss? Vad skulle avhålla mig själv från att tacka i vissa situationer? Vad är min fantasi om varför andra inte gör det?

Mitt eget svar kom snabbt men innan jag gick från mötet passade jag på att fråga några andra vad de trodde. Vad gör att vi inte tackar ibland?

Vi kanske tar saker för givet?

Första personen jag frågade svarade spontant att idag tas mycket för givet. Många tar emot utan att märka att de får något, eftersom de uppfattar det de får som en rättighet. Någon, t ex en chef eller ledning, lägger energi på att lösa ett problem, fixa fika eller arrangera en kick-off, men det är ju något jag förväntar mig. Och då behövs det inget tack. Jag räknar med att bli bjuden och är van att få saker serverade.

Nästa person sa att hon själv är uppfostrad med att tacka. Hon hade en teori att det kanske är en åldersfråga; att 90-talister i motsats till t ex 80-talisterna som hon tillhör, inte är uppfostrade på samma sätt. Att beroende på bakgrund har vi olika syn på normer och spelregler för hur vi interagerar med varandra.

Tredje personen sa att även hon brukar tacka. Och när hon tänkte efter kanske att hon t o m tackar för mycket. Varpå vi kom in på kulturella skillnader; att vi i Sverige är, eller kanske har varit kända för att tacka för allt. Vi fördjupade inte spåret men kom fram till att mängden tack kan vara en personlighetsfråga. Och lyckades även konstatera att ett tack kanske kan få en att känna sig som att man står i skuld. Jag har fått något och då är jag på minus till den andra.

Då visar jag att det betyder något för mig

Mitt första svar var att jag tror att vi ibland inte tackar därför att det gör oss tydliga och synliga för varandra.  Vi blir närvarande i mötet. Med ett tack berättar jag att jag sett dig och att det du gjorde eller gav mig betyder något för mig. Att jag märkte det och blev glad, nöjd, tillfredsställd, trygg, upplyft eller vad jag nu känner. Med detta lilla ord visar jag respekt för både dig och mig; att vi finns och att vi båda betyder något. Jag visar mig, blir öppen och därmed sårbar. Svar två för mig var att vi kanske inte alltid ger oss tid att stanna upp och uppmärksamma vad vi får.

Ja det finns många tänkbara svar på orsaker till att vi inte tackar. Kanske att jag inte tycker det är viktigt att säga tack, att jag inte märker vad jag får, att jag inte vågar säga tack eller kanske jag aldrig funderat på frågor om tackande och vad det gör med oss.

Hur tänker du? Vad tror du att det beror på att vi inte tackar? Är det så att vi inte tackar lika mycket fortfarande? Eller tackar vi för mycket? Vad anser du?

Själv återkommer jag ständigt till hur viktiga nycklar både tackande och tacksamhet är för oss själva och i våra relationer och sammanhang. Och kanske att vett och etikett är ett sätt att skapa en struktur så vi kommer ihåg att göra det vi önskar, som i detta fallet att stanna upp och uppmärksamma små eller stora saker och dela med oss av vår tacksamhet.

Just nu sitter jag här full av glädje och tacksamhet över att någon tänkt till, förberett och arrangerat ett intressant möte som aktiverar nya eller nygamla frågor i mig. Tack Rapidus för era alltid spännande, tanke-öppnande möten!

Och tack även till dig som läst mitt inlägg. Det gör mig jätteglad och jag tar nyfiket och tacksamt emot frågor, tankar och reflektioner!

Kommentarer