Jag ska flytta från mitt kontor. Mitt härliga, fina, ljusa kontor med högt i tak, stora ytor och utsikt över stans mest centrala torg. Mitt kontor som varit min tillflyktsort, min skrivstuga, min mötesplats och en lugn oas. Jag älskar ljuset, mitt rum, sorlet från torget, utsikten och har fortfarande möjlighet att ångra mig och stanna kvar. Men, jag är färdig här. Jag vet det. Det är dags att lätta, att fortsätta vidare.

Ändå hör jag stundtals röster inom mig: Varför stannar du inte kvar? Du kommer inte att hitta något annat som matchar det här. Varför inte bara vara nöjd med det du har? Var ska du göra av alla dina saker? Vore det inte bra för dig att få lite ro? Samla ihop mer energi och inte hasta fram? Kanske ett år till..?

Vad är det som händer när vi börjar ta kliv som vi vet att vi behöver? Steg som inte alltid verkar rationella och logiska men som vi inom oss förstår är nödvändiga för vår utveckling. För min del är det i sådana beslut ”säkerhetsnissen” kommer fram. Säkerhetsnissen som tycker att jag riskerar för mycket, som blir rädd att jag ska tappa taget; den del av mig som tycker att vi vet vad vi har och vill ta tag i handbromsen.

Jag skulle gärna vilja skriva att allt är solklart och att flytta är superlätt. Men så är det inte. Jag vet att jag ska flytta men känner mig också osäker och frågande.

Ibland behöver vi lämna något som är bra

Och jag tror det här är en key point i våra liv, i våra drömmar. Att ibland behöver vi lämna något som är fint, låta något dö för att kunna öppna upp för något annat. Det är inte alltid lätta beslut att ta; att lämna något innan jag vet vad som ska komma istället. Men ibland är något uttjänat. Det har fyllt sitt syfte och det är dags att släppa. Men detta betyder inte att jag måste slänga mig iväg och agera direkt.

Det handlar om att lyssna på vad mitt hjärta säger, men också märka min energinivå, mina känslor och hur realiteten ser ut. Ibland kanske jag behöver stanna kvar ett tag till, kanske bara för att jag skulle bli för rädd eller osäker annars. Allt verkar perfekt men jag har inte tillräckligt med ork eller energi just då.  Och då kanske det bästa för mig är att stanna ytterligare ett tag. För att repa mod, få mer energi, för att samla på mig mer information, pengar eller bara för att jag inte känner mig klar att gå än.

Är jag redo att ta risken, fast jag ännu inte vet vad nästa steg blir, om det kommer något annat eller när det sker? Är det ett plötsligt infall? Vilken röst är det som manar mig att gå vidare? Vad säger de olika rösterna i mig? Vad behöver jag för att våga ta steget, och är det rädsla eller nyfikenhet som får vara tongivande i mig? Är det dags nu?

Är det dags?

Enbart vi själva vet vad som är bäst för oss och om, eller när, det är dags att ta nästa steg. Egna införlivade röster eller andra i ens omgivning kan tycka mycket och även vilja driva på att man ska gå till action, men jag tror att vi verkligen behöver ta oss själva på allvar, respektera och våga vänta eller våga hoppa utifrån vår egen timing.

Själv gav jag mig förra gången ett år till av att tanka mer energi och är glad att jag gav mig den möjligheten. Att jag kunde lugna ned en av mina andra inre röster – domaren, pådrivaren – som tyckte att jag borde flytta redan för ett år sedan, med att jag kommer att hoppa när jag är redo. Att jag gav mig tiden att mogna.

Nu är jag redo

För nu är jag redo. Nu känner jag pirret och stressen men också otroligt mycket glädje och förväntan. Vad ska hända nu; vad kommer detta steg att öppna upp för? Nu kan jag se det som ett äventyr och börja se det som ett kliv till något, inte bara ifrån. Jag har energi och är redo att ta klivet. Trots att jag tvekar och stundtals tvivlar på vad det är som driver mig vidare så vet jag att nu är det dags.

Den visa delen i mig; den som har the bigger picture, kramar om säkerhetsnissen. Vi har gjort detta förut, det kommer att gå bra. Det är ju spännande!!

Jag tar steget, jag kastar loss och drar vidare. Yippie☺!!!

Kommentarer