Plötsligt bara vet vi. Det kommer ur oss. Vi säger det vi önskar utan förbehåll, utan censur, utan rädsla för att verka dumma, tro på för mycket, vara fåniga eller löjliga. Plötsligt hör vi oss själva säga rakt ut vad det är vi verkligen behöver, önskar och vill. Utan baktanke, utan plan för hur det ska ske, utan något annat än att vi från djupet av oss själva, med hela vårt jag vet och uttrycker vad det är vi önskar.

Det är då vi på riktigt är i kontakt med oss själva; i den stunden vi av någon anledning släpper taget om våra försvar och är förberedda på att ta emot det vi önskar. Plötsligt är det tydligt att det inte finns något annat alternativ. Vi kan inte längre låtsas eller förneka för oss själva att det vi sagt är det vi önskar och det som vill ske och öppnas upp i våra liv. Med oss, genom oss och för vår glädje och för andras glädje och njutning.

Det är när klicket i oss plötsligt bara finns där och vi svarar ja eller nej med hela vårt jag: med känslan, intellektet, med kroppen, med hela oss själva, som det börjar på riktigt. Det är då vår önskan även kan börja visa sig i den yttre världen och allt börjar samverka för en förändring. När vi plötsligt av någon anledning inte censurerar oss själva utan tackar ja med hela oss utan att tänka på följderna, hur det ska gå till, vem som kanske kan tycka något. Jag kan, jag vill, jag ska! Tveklöst. Det bara är så. Beslutet är taget.

Varför är vi inte mer i fantasivärlden, i drömvärlden, i den riktiga världen där allt är möjligt och har sitt ursprung? Varför är vi så snara att springa på och gå till action direkt med påföljd att vi ofta missar vad som vill komma till oss och istället kämpar på i egen kraft? När det egentligen ofta handlar om att istället vara kvar i vår känsla, utforska vad vi önskar och vill och sedan gå från den punkten av klarhet. Vad är det som gör att vi ofta hastar på och jagar istället för att invänta vårt ja? Vårt helhjärtade Ja till livet, Ja till det som vill hända, Ja till vad som redan är, Ja till stunden. Ja. Ja.

När senast svarade du ja med hela dig själv? När senast lät du dig själv utan censur höra vad du önskar och vill? När senast svarade du ja från djupet av dig själv, rakt på sak, utan förbehåll? När senast var du helt enig med dig själv i en åsikt, din dröm, din riktning?

Jag själv döljer ofta vad jag önskar och vill för mig själv. Jag maskerar min riktiga önskan i vad jag tror är möjligt och vad jag tror jag kan åstadkomma. Med påföljd att jag ägnar alldeles för mycket energi på kringaktiviteter, att försöka åstadkomma och går på i halvkvädna visor. Hur är det för dig? Censurerar du dina önskningar? Låter du dig själv vänta in din helhjärtade, fulla önskan innan du går till handling? Tillåter du dig att tacka ja till guldkornen när de kommer eller lever du utifrån en begränsad syn på vad som är möjligt? Ja till livet, ja till mig själv!

Jag kan, jag vill, jag ska! Ja till livet, ja till mig själv! Ja tack, ja :-)!