Häromdagen lyssnade jag på Hans Josefsson, operasångare och skådis från Göteborg. En varm, härlig person som delade med sig om händelser och människor som hade påverkat honom och blivit vändpunkter i livet. Han utstrålade energi och vitalitet och jag lämnade mötet berörd och full av energi och inspiration.

En berättelse som stannade kvar i mig var hur han som ung fotograf i Huskvarna fick ett erbjudande om ett jobb i London. Jättespännande tyckte han, i motsats till hans föräldrar som inte förstod varför han skulle lämna en säker tillvaro och ett fast jobb. Men han hade bestämt sig och innan avfärden var det stora rubriker i de lokala tidningarna om Huskvarna-sonen, fotografen som skulle flytta till England för att söka sin lycka.

Han anlände till London för att första dagen mötas av beskedet att byrån skulle läggas ner.

Vad göra nu? Att åka hem efter all publicitet kändes inte särskilt lockande så han bestämde sig för att söka nytt jobb. Men utan arbetstillstånd fick han inget jobb och utan jobb inget arbetstillstånd. Moment 22. Han började sjunga en gång i veckan på en pub och räknade ut att han med detta tillskott skulle klara sig tre månader i England.

Hem ringde han regelbundet och berättade om hur bra allting gick och om allt han fick uppleva som anställd på den fina byrån.

Efter två månader av intensivt jobbsökande gav han upp. Han köpte en båtbiljett hem och bestämde sig för att strunta i all oro och istället bara ha kul en vecka. En kväll träffar han då på en kille som uppmanar honom att kontakta en byrå som han på något sätt hade missat. Han går dit dagen efter och de förklarar att han är den de väntat på. Exakt rätt person. Han förklarar omständigheterna med arbetstillståndet. Inga problem, de skriver ihop ett kontrakt som han ivrigt går iväg med till myndigheten. Så bra, säger myndigheten. Det tar ca 5- 6 månader i handläggningstid och du får under inga omständigheter jobba under den tiden.

Han vänder modlös tillbaka till byrån och förmedlar nyheterna. Jaha, ja men då kan du väl börja på måndag. Du får betalt i fickan så länge så löser vi formalian så snart det går. Vaaa? Plötsligt vände livet och alla möjligheter börjar successivt komma i hans väg. Ett steg följde på nästa, rullningen var igång vilket sedermera resulterade att han blev intresserad av opera och började studera till opera-sångare istället.

Nu 50 år senare står denne kraftfulle man och berättar om dessa två månader i England. Den enda period i livet han skrivit dagbok och hur han fortfarande då och då läser den och kan känna hur tufft det var då.

Vi lägger en massa energi på det vi drömmer om. Vi jobbar oförtrutet och tömmer till sist ut alla våra egna möjligheter.

Jag slås ofta av hur det är så här det går till.
Vi lägger en massa energi på det vi drömmer om. Vi jobbar oförtrutet och tömmer till sist ut alla våra egna möjligheter. Då, plötsligt när vi släpper taget om våra egna försök, så kommer svaret. På det mest oväntade sätt och på vägar vi aldrig hade kunnat föreställa oss

Ibland undrar jag om hela den här processen innan behöver finnas? Kan vi inte få lösningen och svaret direkt? Behöver det vara så jobbigt?
Kan det vara så att vi behöver den tuffa tiden först för att verkligen kunna ta emot och uppskatta det vi får? Att det hjälper oss att bli mer helhjärtade och klara över vad det faktiskt är vi vill och önskar?

Eller är vi helt enkelt inte mottagliga för svaret ibland? Att vi är så upptagna och låsta i vår egen föreställning om hur något ska lösas, så vi missar de lösningar och vägar som vill komma fram? Att det är först när vi gett upp och tömt oss på egna möjligheter som vi slappnar av, öppnar upp vår perception och kan upptäcka svaret.

Släpp taget och öppna upp för det oväntade. Enkelt i teorin men inte i praktiken.

Jag tror vi behöver dela våra historier av oro och framgång, så vi blir påminda om att våga både lyssna och följa vad vårt intuitiva vetande säger. Och ibland är budskapet tydligt: Ge upp, sluta kämpa. Släpp taget och öppna upp för något nytt.

Kommentarer