Jag hade en hantverkare hemma och när jag skulle följa honom ut duttade jag i förbifarten på lite färg på den tavla jag höll på att måla.

Ansiktet hade kommit utan att jag ens sett det

När jag kom tillbaka en stund senare möttes jag av ett ansikte. Där, mitt på målarduken.
Ett uråldrigt ansikte som plötsligt bara fanns där. Det såg nästan ut som en suddig Tutanchamon. Först blev jag förvånad men också glad och det kändes märkligt att ansiktet hade kommit utan att jag ens sett det.

Direkt började jag förbättra och förstärka bilden. Jag målade och putsade och kände mig otroligt produktiv och kreativ men fick till slut sätta punkt eftersom jag skulle iväg till några vänner. Jag tvättade av mig färgen och skyndade iväg, fortfarande med huvudet fullt av tankar om vad tavlan ville förmedla till mig.
Jag berättade om tavlan för mina vänner och visade även upp ett fotografi på den råa tavlan för dem. När jag tittade på bilden blev jag gladare och gladare. Tänk vad märkligt ändå. Trots att det är just så jag brukar måla, utan avsikt eller tanke, så kändes den här tavlan naken och lite speciell. Som att den på något sätt bara självklart hade funnits där och målat sig själv.

När jag kom hem rusade jag full av spänning in för att titta på min tavla och plötsligt sköljde sorgen över mig: Vad hade jag gjort???
Inget av det råa, naturliga, vilda, livet fanns kvar. Framför mig fanns en tavla som var omsorgsfullt målad och med tydliga symboler. Men den saknade lystern, det okonstlade, den naturliga lättheten och livskraften. Istället var den tillrättalagd,  överarbetad, platt, utan liv. En snäll flicka.

Tänk om vi alla vågat visa oss i vår guldglans och vår sårbarhet

Är det så vi gör med oss själva? Putsar och målar över det råa, okonstlade, naturliga, det vilda, fantastiska inom oss i våra försök att verkligen visa hur bra och duktiga vi är? Tänk om vi alla vågat visa oss i vår guldglans och vår sårbarhet istället för att ofta lägga så mycket energi på att putsa på våra fina bilder av oss själva.
Undrar hur världen hade sett ut då?

Tavlan som förstördes finns kvar. Den är övermålad, men under den finns det råa, det vilda, det verkliga livet, även om det just nu bara skymtar fram. Då och då tar jag fram tavlan för att påminna mig hur det kan gå när perfektionisten kommer fram. Påminna mig att välja att leva fullt ut, inifrån och ut, och att det är i det vilda, det nakna, det genuina vi är som vackrast. Där vi kan lita på våra instinkter och märka vad vi vill, vem vi är och vad vi behöver för att kunna växa. Sakta börjar jag förstå att det räcker att vara jag –  med min guldglans, med mina skuggor, läckor och svagheter. Jag är ok och du är ok. Fantastiska som vi är. Jag lever!!!