En av de första gångerna jag var hemma hos min dåvarande pojkvän, numera sambo, skulle jag ta fram grytunderlägg. Hur jag än letade kunde jag inte hitta dem. Inte ens när han för tredje gången hojtade att de finns på kylskåpet. På kylskåpet..? tänkte jag och slog en hastig blick på kylskåpet. Bara magneter och lappar där? Hallå, jag är nog blind, ropade jag till sist!

Min sambo lämnade grillen, kom in i köket, tog ner två stänger från kylskåpet och gav dem till mig med ett leende. Jag tittade förundrat på de svarta stängerna och insåg att detta var underläggen. Hmm.
Nu vidtog nästa kamp: hur veckla ut dem? Till slut gav jag upp och nedlät mig att gå ut och be om hjälp, varpå min sambo med van hand vecklade ut dem.

Nästa gång vi skulle använda underläggen hände samma sak. Jag försökte en lång stund men kunde bara inte få upp dem. Jag försökte vara kreativ, andas lugnt och började slutligen leta efter den spärr som han måste ha tryckt på förra gången. Men nej, underläggen gick inte att veckla ut.

Återigen fick jag be om hjälp och den här gången var jag mer observant. När jag insåg hur man skulle göra kunde jag inte annat än skratta åt mig själv. Jag hade försökt öppna dem åt fel håll. Jag var så säker på hur delarna skulle öppnas att jag inte ens ifrågasatte om det kunde finnas något annat sätt. Alltså kunde jag inte se lösningen.

Någon dag senare hörde jag en liknande historia om en person som stått utanför en dörr och inte kunnat öppna den p ga att dörrhandtaget var felvänt: Det skulle dras uppåt istället för nedåt som personen bara förutsatte utifrån sin referensram. (Rätt eller felvänt förresten; vem bestämmer vad som är rätt och fel? Men handtaget var i alla fall inte åt det håll vi i Sverige oftast har det.)

Visst är det konstigt att vi inte kan se vissa saker p g a vår föreställning om hur något ska vara. Hur vår perception är så låst vid tidigare erfarenheter att vi inte förmår upptäcka det uppenbara? Vi ser det verkligen inte fast det är mitt framför ögonen på oss. Tänk vad begränsade vi är i vad vi ser och hör. Och hur omedvetna vi ofta är om vår begränsade syn.

Idag vecklar jag, tack och lov ;-), ut grytunderläggen utan problem men påminns när jag ser dem om hur lätt vår tro grumlar våra sinnen och vår upptäcktsförmåga. Att det vi ser och benämner som realistiskt, verkligt och sant alltid går genom vårt eget stora filter med begränsade föreställningar om hur något bör vara. Hur vi trots våra försök att vara öppna ändå bara ser en bråkdel av verkligheten.

Självklart behöver det vara så här, annars hade vi inte klarat av att ta hand om alla intryck. Men medvetenheten om att vi filtrerar gör oss förhoppningsvis ändå mer öppna för att vidga våra vyer, vårt seende. Det ger oss en beredskap att vidga vår referensram om vad som är möjligt och finns, så vi kan öppna vår perception och ta in mer information från våra sinnen. Se, höra, känna, uppleva mer. Öppna upp så vi kan utforska nya dimensioner, ta in fler perspektiv eller kanske helt enkelt bara märka och se det som redan finns framför ögonen på oss; det som redan finns som en realitet, en sanning. Det handlar om att öppna upp vår perception så vi kan se det uppenbara.

Magi är aldrig emot sanningen det är bara att vi inte upptäckt sanningen än.

Ja, jag har haft denna mening på en post it lapp på mitt skrivbord ett bra tag och vet egentligen inte varför jag skrev ner den. Det kanske beror på att det ofta låter så flummigt med magi. Magi som i mina ögon egentligen är högst praktiskt.
Tänk vad mycket vi ännu inte upptäckt och känner till. Oerhört spännande! Eller vad tycker du?