När jag var i 18-19 års åldern gjorde jag ett experiment. Jag hade läst mycket om tankens kraft och vilken roll positiv förväntan spelade och bestämde mig för att under några månader medvetet tänka en positiv tanke om varje person jag mötte. Inte något djuplodande, bara något jag faktiskt kunde hålla med om och se. Vilka fina glasögon hon har, vad klok hon verkar, han utstrålar glädje, hon verkar bry sig om andra osv.

Vilken respons jag fick! Busschaufförer, försäljare, ja alla runt mig var öppna, vänliga och tjänstvilliga. Jag stod i kön på postkontoret en gång och såg kassörskan som i ärlighetens namn var både sur och inte särskilt tjänstvillig. Hon argumenterade med alla framför mig, men när jag kom fram så gick det strålande lätt och smidigt och jag fick t o m ett leende. Och den enda skillnaden var att jag hade tänkt några positiva tankar innan.

Det finns otaliga experiment vad gäller utfallet av förväntningar. Några experiment jag ofta kommer tillbaka till är ett klassiskt psykologiexempel med råttor samt två klassrumsexperiment – en organiserad och en ofrivillig klassrumsincident.

Redan 1963 publicerades resultaten från det första experimentet som genomfördes på ett universitet i USA. Ett antal studenter delades in i två grupper och tilldelades ett gäng råttor. Ena gruppen fick superintelligenta råttor, den andra försöksgruppen fick råttor framavlade av den mest slöa, ointelligenta sorten. Studenterna skulle träna råttorna att på snabbast möjliga tid ta sig igenom en labyrint och det blev snabbt tydligt att de smarta råttorna genomgående presterade bättre resultat än de dumma slöa.

Nu var det ingen skillnad på råttorna; alla var slumpmässigt utvalda och kom från samma råttstam. Den enda skillnaden var den information studenterna hade fått angående råttorna och den förväntan de därför hade på resultaten. Tänk att vi t o m kan påverka råttors prestationsförmåga bara genom vår förväntan. Råttor som vi inte kan kommunicera med via ord, men som ändå svarade an på studenternas omedvetna signaler genom att inordna sig och prestera bättre eller sämre utifrån den förväntan som sändes ut.

Samma forskare, Rosenthal, genomförde flera experiment inom skolans värld. Bl a det som brukar kallas Pygmalion-effekten då han lät samtliga elever genomföra ett IQ test i början av läsåret för att därefter förmedla till lärarna vilka elever som förväntades prestera topp-resultat. Även har var det slumpmässigt utvalda individer och informationen var inte relaterat till testresultaten. Men, i slutet av läsåret då ett nytt test gjordes, visade det sig att de elever som fått omdömen om högt IQ hade avsevärt mycket bättre resultat än genomsnittet på testerna. Det gällde över hela linjen, men extra tydligt blev det på yngre elever.

Dessa experiment genomfördes redan på 1960 talet och har följts av flera, och jag slås ibland av hur lite vi jobbar med dessa frågor än idag. Vi gör försök att styra om våra beteenden men det räcker inte med att förändra våra ord. Vi behöver förändra vår tro och vår förväntan på riktigt. Det talas mycket om tankens makt, men det räcker inte med att tänka. Vi behöver känna och i djupet tro på det vi säger eller tänker för att det ska ge effekt.

Det är dags att titta på våra djupare förväntningar och föreställningar om oss själva och varandra för att kunna vända skutan. Det går inte att skyla över bristande tillit med ord eller klyschor om att tänka positivt och försök att kontrollera vårt beteende. Det räcker inte att bara förändra våra ord. Vi behöver vakna upp till hur vi verkligen känner det inom oss. Sätta ord på hur vi uppfattar vår realitet; vad jag tror om andra och mig själv så vi kan börja förändra vår tro och tillåta andra och mig själv att utvecklas och blomma ut.

Vad är det jag faktiskt tror om mig själv, eller om andra? Vad har jag för förväntan? Förväntar jag mig att andra behöver min hjälp för att de inte klarar något själv? Har jag en tro att andra är hjälplösa, inkompetenta eller dumma, eller tror jag att även andra är smarta, kreativa och kapabla individer även om de inte är precis som jag? Det handlar om att märka hur jag själv är funtad och hur andra fungerar och att se på våra egna föreställningar om vad vi tror att andra vill med oss, vill få av oss, och vad vi vill med dem. Våga se på varandra med vakna öppna ögon så vi kan stödja varandra, inte till att fastna i olika samspelsmönster med hjälplöst offer – god räddare, duktig lärare – svag elev, fördomsfri människa – svag flykting etc. Listan kan göras lång men jag tror att vi idag är mogna att lyfta upp våra föreställningar på allvar och utsätta dem för granskning. Att lyfta på våra egna lock och märka vad tror vi om oss själva och varandra.

Jag vill vara med och skapa en värld där vi hjälper varandra att både känna och tänka medvetna tankar. En värld där vi tar vår förväntan på allvar så vi kan stödja varandra att blomma ut och växa som den och det vi är och tillsammans dela glädjen över att få leva våra liv här på jorden. Inte i försök att stöpa om oss, utan i försök att släppa loss vår egen inneboende kraft och kapacitet. Hjälpa varandra att upptäcka vem vi är och vad våra drömmer manar oss att vara och göra.

Oj vad det lät högtravande. Tilläggas ska att jag själv är en lika god kålsupare som alla andra och ständigt behöver hjälp med att upptäcka saker om mig själv och att se på mina omedvetna förväntningar och trosföreställningar om mig själv, andra och sakers tillstånd.

Och att jag i hasten tappade bort berättelsen om det ofrivilliga klassrumsexperimentet. Men, det får bli i ett annat inlägg. Leve imperfektionismen 😉